Kinakäk

Efterrätten.
Igår bestämde vi oss för att gå ut och käka. Vi beslöt oss för att hålla kostnaderna nere och spara lite inför den "riktiga" middagen på Djuret som vi har planerat ett tag. Så vi bestämde oss för att käka kinakäk.

Det började med att jag, så klart, ringde och bokade bord som sig bör. Redan där började det. Jag uppgav mitt namn, som man gör när man bokar bord, och möttes av... total tystnad. Jag hör hur killen i andra änden förtvivlat skruvar på sig och till slut frågar knackigt:

– Hyr stava du de... Q, u...?!
– Näe, C-h-r-i-s-t-o-p-h-e-r.
– C-i-s-t.....
– Nej, C-h-r-i-s-t...
– Vänta, ta äftanamn.
– Visst, Hansby.
– Hasby... Jätteba!

Puh, bokningen avklarad.

Vi dyker upp på avtalad tid. Kliver in, jag och Sara, och möts av en glad kille som hälsar oss välkomna. Vi berättar att vi har bokat bord för två till halv åtta.

– HANSBY, två personer.
– Visst, hur många? Två?
– Eeh, ja.

Vi får ett bord.

Menyn bjuder på en massa Dim Sum. Vi beställer in fem sorter. Vi får in efterätten och ett par fläskköttsfyllda dumplings först.... Vi tittar på dom och tänker att vi väntar väl tills vi fått in allt, nog för att maten i Kina kommer in lite hipp som happ men vi sitter ändå i Gamla stan, i Stockholm. Så vi väntar i fem minuter, inget händer, smuttar på ölen, inget händer. En glad äldre man kommer fram och frågar om allt är okej och pekar frågande på vår efterrätt. Vi nickar och ler.
Tar upp våra matpinnar och börjar äta vår "förrätt".
Inte förrän vi har fått i oss allt utom en efterrättsdumpling får vi in resten.
Vi äter.

Det mesta var riktigt gott. Vi bestämmer oss för att beställa mer. Nu blir förvirringen total!
Killen som tar vår extra beställning nickar glatt och försvinner ut i köket.
Vi väntar. En kvart. Sneglar ner på vår sista efterrättsdumpling. Väntar lite till.
Den äldre glada mannen kommer tillbaka och frågar om vi är klara och börjar ta tag i våra tallrikar. Vi håller krampaktigt i våra pinnar som om de vore guld värda och berättar att vi minsann har beställt mer mat och pekar än en gång på det vi har beställt. Han nickar glatt och försvinner ut i köket.

Ytterligare femton minuter passerar.
Plötsligt dyker den äldre glada mannen och den yngre killen upp tillsammans med maten.
Fel mat.
Vi pekar jättetydligt på menyn. Ah! Dom nickar glatt och försvinner ut i köket. Igen.

Äntligen kommer de tillbaka med rätt mat. Men innan dess har den äldre mannen återigen varit framme och ryckt i våra tallrikar och pinnar.
Mina pinnar, inte röra, mina! tänker jag.
Det visar sig att han vill byta ut dom mot ett par nya, rena pinnar.
Jag ler och går motvilligt med på hans plan.

Vi äter upp vår mat och ber om notan. Nu når vi klimax.
Sara betalar och jag halar fram en kinesisk 10-yuansedel ur plånboken som har legat där sedan vi var i Shanghai förra våren.
Lite extra dricks tänker jag.
Den äldre glada mannen kommer fram, nickar och ler stort... Sen får han syn på sedeln. Han ser VÄLDIGT frågande ut. Tittar på mig. På sedeln. På mig.

– Du får den! Säger jag och ler stort.

Inte. En. Min.

Han försvinner ut i köket. Vi lämnar restaurangen. Snabbt.