Ett soffbords krokiga väg

Vem bryr sig egentligen om ett soffbord?
Antagligen väldigt få. Därför tänkte jag ge lite plats på min blogg åt ett soffbord, kan vara mitt, det kan vara någon annans...

Det började nog för ungefär 4-5 år sedan när det en solig, molnig, blåsig eller regnig, ska vi säga tisdag, anlände till Sjätte Villavägen där det snabbt fick en stolt plats i det stora öppna vardagsrummet. Folk välfärdade från när och fjärrna, kanske inte just för att se på soffbordet men i och med att denna lilla historia handlar om just ett soffbord säger vi att det var det folk ville se. Bordet gjorde alla glada, det mådde bra i sitt nya hem.

Några år senare var det dags för familjen att flytta och det gick rykten om att soffbordet skulle sättas ut för försäljning... Hemska rykten som det visade sig inte hade någon grund och bordet följde med och ställde sig i ett lite mindre vardagsrum på Hackspettsgatan. Folk fortsatte att komma från när och fjärran för att beskåda det ljusa och vackra bordet men efter bara ett halvår blossade de gamla ryktena om en försäljning upp igen... Var detta slutet?
Familjen hade bestämt sig för ytterligare en flytt och den här gången var de elaka ryktena inte bara rykten, de var sanna. Familjen skulle byta bostad ytterligar en gång och den här gången skulle bordet inte få följa med.
Soffbordet var förstört, det säckade ihop, brydde sig inte längre om om det låg chips kvar från fredagskvällen, började knaka i fogarna och sågs allt oftare i sällskap med nattduksbordet.
Vart skulle det ta vägen?

Familjen som insåg vad som var på väg att hända satte sig ner och pratade igenom situationen och efter timslånga förhandlingar klubbades det att sonen skulle ta över soffbordet. Det skulle få en egen plats i hans lägenhet i Malmö och för att det inte skulle känna sig tvångsflyttat bestämdes det även att sofforna skulle tillfalla sonen.
Så, en kall lördagsmorgon anlände de tre till Norra Skolgatan i Malmö och snart var de bosatta i den rymliga lägenheten.
Bordet hade dock under resans gång ådragit sig en skada och var otroligt trött och slitet. Men sonen som var en klok ung man lagade bordet och snart var det friskt och började få tillbaka livsgnistan igen.
Men skadan som bordet fick under resan söderut skulle göra sig påmind. Stora middagar, sittstöd och bekymmersfria är-det-okej-om-vi-drar-in-bordet-lite-flyttningar var ett minne blott. Det behövde tid att läka.

Inte blev det bättre av att sonen några veckor senare fick meddelandet om att han skulle lämna lägenheten två månader senare. Hans tankar for ögonblickligen till bordet, hur skulle det klara ännu en flytt? Är det starkt nog?
Tiden gick och sonen såg hur bordet blev starkare men frågan kvarstod, var det redo för en åktur i en kärra?
Till slut fick det bära eller brista, tiden hade runnit ut och kärran stod på gatan...

Soffbordet fick se sina vänner i vardagsrummet försvinna ut genom dörren en efter en och snart var det bara det och mattan kvar. Det visste att nästa gång var det dags, skulle det gå?!
Sonen och hans kamrat klev återigen in och stegade fram mot vår hjälte.
Bordet kände hur deras händer grep tag om skivan och lyfte, det gjorde allt det kunde och kämpade för att benet skulle hänga med.

Det var för tidigt, i ett ögonblick var bordet enbent och smärtan var outhärdlig men det fanns inget att göra. De fick ta itu med det senare, flyttlasset var tvunget att komma iväg.
Bordet som skrek inombords försökte hålla modet uppe, det hade fortfarande tillit till den unga mannen, han skulle säkerligen göra allt bra igen.
Men det skulle dröja ett par timmar innan bordet fick den hjälp det behövde, istället fick det stå ensamt, lutat mot balkongdörren och se sin demolerade kropp. Hoppet började sina.
Men sonen var som sagt en klok ung man och såg hur mycket bordet led och började så snart allt var på plats laga bordet och satte till och med dit extra förstärkning, han hade kvällen innan googlat på hur sjuka bord blir som nya igen och hade med dena nya kunskap innanför västen stora förhoppningar om att bordet skulle bli bättre än någonsin. Och innan de visste ordet om det stod det där igen, stolt och stabilt, redo att motta folkets jubel från när och fjärran. Det kände sig till och med så pass starkt att det redan samma kväll kunde stå värd för en middag för två.

Och så vitt vi vet står det fortfarande där, på Pildammsvägen, och förgyller vardagen för alla gäster och inte minst sonen och dennes flickvän.

Slutet gott, allting gott.