Dagens sanning?

Den här krönikan är skriven av Henrik Wallgren och puplicerades i GP Två dagar den 11 januari i år och jag är rädd för att allt stämmer allt för väl. Sen kanske Wallgren är lite väl svartmålande mn kontentan av det han säger är jag ändå beredd att skriva under på.
Vad hände egentligen med Göteborg och dess kaxighet? Evenemangsstaden pratas det om i tid och otid och visst, Göteborg får stora evenemang, dom formligen rasar in och det byggs hotell som andra byter underkläder. Men sen då... Vad har Göteborg att erbjuda världen (bortsett bilar, kullager och kameror)? Det måste till något stort!
Har även följt den senaste tidens diskussion om arkitekturen i Göteborg som bara blir lamare och lamare, ingen vågar göra något extraordinärt (se bara på Malmö och Turning Torso, där snackar vi kaxighet!). Men jag måste även flika in att även Stockholm är otroligt lamt när det kommer till ny och spännande arkitektur (det var därför jag röstade på Tomas Sandell som årets stockholmare på DN.se för att han hade modet att sticka ut hakan och säga att "badringen" behövs).
Hur som helst, nu halkade jag in på arkitektur lite väl mycket här. Hur mycket jag än älskar Stockholm (och ja, även jag kommer flytta tillbaka dit en vacker dag) så måste Göteborg och Malmö haka på innan det är för sent, det behövs lite konkurrens, medlen finns ju där!

Läs krönikan och kommentera gärna.

Göteborg är som en överkörd katt

Alla flyttar till Stockholm. Eller skulle vilja. Det är som utvandringen till Amerika. De bästa drog och kom aldrig mer igen. Vi andra blev kvar. I det gamla landet. I den gamla staden. Borde flyttat själv för länge sen. Om jag kunnat. Om jag vågat.

Allt är möjligt i Stockholm. Är man där så är man nära makten, härligheten och Stureplan. Göteborg är inte Lilla London. Det är ett förvuxet Borås. Ett ängsligt knalleland oförmöget att ta hand om sina begåvningar.
I Stockholm bor de kända och rika. I Stockholm bor kungen. Så fort man kliver av tunnelbanan så möts man av Arne Weise eller Doktor Alban på perrongen. I Stockholm träffar man ministrar, höga chefer och Linda Rosing när man äter lunch och spelar squash. I Stockholm är det lätt att nästla sig in i värmen. I Göteborg finns inga mecenater. Inga snälla tanter och farbröder i polotröja som ser vem man är egentligen och erbjuder några miljoner för att utveckla idén man just klottrat ner på en skrynklig servett. I Stockholm kastar de visitkort efter en. Här är det ring inte oss, vi ringer dig.
Här är det kallt och vidrigt och regnar nästan alltid. Ingen bryr sig om abstrakt poesi och konstdans. Tung industri är vi bra på, det skall erkännas. Men allt vi har att erbjuda i kultur är stripshowerna på Andra Långgatan och några förskrämda källarband. Skulle tro att antalet genuint kulturintresserade i Göteborg uppgår till cirka 800 personer. Här går folk ut sällan överhuvudtaget. Ibland ser man någon stålsätta sig mot vädret och rusa över till 7Eleven för att köpa middag eller kryssa mellan regnpölarna bort till videobutiken, annars är det dött och kallt som en överkörd katt.
Ibland misstänker jag att Göran Johansson lagt nåt lugnande i dricksvattnet. Inte av elakhet utan bara för att det blir bäst så. För
allas trevnad. Kanske är det en del av Göteborgsöverenskommelsen? Själv har jag inte läst det finstilta.
Göteborg är en spökstad. Efterbliven och stenhårt segregerad. Hoppet sätts till klämkäcka slogans som målas upp som besvärjelser på de rostiga torrdockorna som snart ska slumpas bort till Kina. I bockkranen har det inte hoppats bungyjump på flera år. Ingen vågar längre. Men Stockholm vågar. Där finns det både Pridefestivalen och Astrid Lindgrens museum. Där träffas folk på krogen över en bit rådjurssadel och bara myser.
Men det är klart. Vi har Chapmans Torg och Backaplan. Bellevue marknad och Wästerhus. Såna ställen ska vi vara rädda om. I Stockholm är allt sånt bortdesignat för länge sen. Där uppe har till och med tanterna i fruktstånden gjort ansiktslyftning. Och pissoarföreståndarna har personlig tränare. I Stockholm är alla så vänliga att man inte vet om de menar allvar. I Göteborg kan folk i alla fall vara genuint otrevliga. Sånt kan man lita på. Och så skrattar stockholmare åt göteborgare hela tiden. Så där nedvärderande. De tycker att vi är roliga. Och glada. Och positiva.
Var i helvete har de fått det ifrån?